Det är sorgligt när människor du känner, blir människor du kände.

När du kan gå rakt förbi någon, som om den aldrig varit en stor del av ditt liv.

Hur ni kunde prata i timmar i telefon, men nu knappt se på varandra.

Det kallas glömd vänskap...



Jag vet att jag så hårda fula ord till dig den där natten vi bråkade.
Men jag hörde så mkt falskhet.
Jag hörde att du svikit mig på stort.
Jag förstår om du aldrig mer vill prata med mig.
Men du vet hur jag är med mitt humör, i all ilska så säger jag saker jag inte menar.
Du vet att jag inte kan kontrollera mig.
Jag var skit sur och besviken på dig länge. För jag hörde folk prata om din falskhet. Men alla gör misstag och mitt var att vara så hård mot dig. Jag agerade i stundens rätta men tänkte inte på hur en framtid utan dig skulle vara.
Du saknar inte mig. Det har jag förstått.
Men du ska veta att med dig var jag mig själv. Bakom våra ryggar var det mkt skit, men vi höll ihop starka. Men till slut föll även vi. Nu pratar vi inte med varandra. Vi går förbi varandra som vi aldrig kännt varandra.
Jag saknar hur det var vi mot världen, våran lilla blonda girlpower, haha vi hade så jävla kul tsm du och jag!
Ingen kunde förstå mina killproblem som du. Du lyssnade och brydde dig på rikigt. En vän som du är guld värd.
Vet inte ens om du kommer se det här, för vet inte  om du läser min blogg. Men finns inget annat sätt jag kan säga det på.
Du tog fram sidor ur mig som jag inte vågat visa, jag kunde vara hur galen som helst, hur barnslig som helst. Du accepterade mig för mig. Som jag brukar säga: Älska är föralltid föralltid är till döden. Självklart Annie, självklart älskar jag dig. Tror tyvärr inte vi kommer hitta tillbaka till varandra. Du verkar ganska bestämd på det. Men men, ville bara göra ett försök. Du är förlåten, kan jag bli?