Önskar att allt kunde vara lättare än vad det är.
Du bönar och ber. Jag låtsas som jag inte ser. För jag orkar inte höra mer.
Jag vill. Jag vill så gärna vara i din famn och känna som jag gjorde innan.
Men jag kan inte lita på dig. Jag försöker. Men varje gång jag tänker tanken är det enda jag ser en stor mur,
med en varningsskylt där det står : Tillträde förbjudet.
I flera månader har jag kämpat för att glömma, för att lära mig hata.
Har övertalat mig själv att du aldrig älskade mig så som du sa. Jag har lyckats bra.
Du sa du hatade, du bad mig gå och dö. Du skrattade åt mina tårar. Och du log när jag låg på mina knän och bad.
Jag tog åt mig. Tog åt mig så mkt mer än du tror. Jag gömde det mesta för dig.
Till slut gömde jag mig. Ville inte längre höra dina hårda ord. Jag fick helt enkelt nog.
Jag älskar dig. Åh jag älskar dig. hatar att se dig lida såhär. Men med tanke på vad jag har lidit för dig, så kan du väl lida lite för mig? Tills jag hittat tillbaks till dig.