Det finns en gräns. Hatar när du höjer rösten och får den där blicken som gör ont att möta. Jag viker av, jag vill fan inte va kvar. Försökt så många gånger att bryta mig loss, men jag antar att jag är för feg, vart ska jag ta vägen? Dit jag går kanske inte finns föralltid, men jag vet att ni göt, hur mkt jag än önskar att det skulle vara annorlunda från nu så kommer det aldrig att hända. Efter 17 år har jag lärt mig hur det är, men jag har också tröttnat.