Anorexia nervosa

Jag minns den dagen jag föll ner och jag blev sjuk, såg med andra ögon på min kropp hur jag såg ut. Kunde inte lyssna på de orden som än sas, "Att jag dög som den jag va". Jag tappade greppet, greppet om mitt liv och det enda jag fokuserade på var att gå ner i vikt. Jag märkte inte själv hur jag blev tunnare och mindre, folk reagerade men jag blåste bort dem som vinden. Jag rasade i vikt, jag blev smal jag blev liten. Jag ville bli smal för att känna mig glad, trodde att maten jag åt inte fick mig att må bra. Men nu i efterhand så förstår jag hur det var, när jag tittar på bilder och ser hur smal jag var. Trodde att jag hade kontroll men jag tappade den helt, och om jag inte hade fått hjälp hade jag inte överlevt.

Jag minns vad det hela va som startade allt, jag ville straffa mig själv för att jag kände mig så kasst. Jag sa till mig själv att när jag har nått en gräns, så kan jag sluta och bli lycklig igen. Jag vågade inte berätta, ville inte ha nån hjälp och att min målvikt bara sjönk, det skrämde inte mig. Jag bollades med tanken när jag kände mig så dum ibland, Jag visste att jag inte var fet men hade redan satt mig fast. Kunde inte ta mig ut var så less på all ångest, ville tillbaka till tiden då jag inte brydde mig om det.
Då jag kunde äta mat utan att må dåligt nästa dag, inte ställa mig på vågen och se kilon som ramlar av.


Kommentarer
Postat av: Lizen

Åh, min låt ju. Hoppas det är bra med dig!

Kram / Lizen

2011-03-01 @ 16:57:40
URL: http://lizabacklund.devote.se

Här kommenterar du:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad har du på hjärtat?:

Trackback
RSS 2.0